Det finns nog inte något värre än mörkret här i Sverige. Alla känner nog mer eller mindre så. Klart jag vet värre saker-men för mig e mörkret så svårt.  
Det e också svårt för folk att förstå det här med vinter/höst depression, eftersom sjukdomen inte syns utåt. Det finns inga kryckor, blindkäppar, rullstolar eller gipsförband. Man ser ut som en person som e fullt frisk.
Samma sak med social fobi, ångest etc. Det syns inte. ( Man kan inte jämföra det som gör ont för var och en heller. Min smärta kan vara lika svår som din, eller inte, beroendes på vilka vi är...)

För mig, ja, jag verkar kanske helt normal (hehe?!) men inombords kämpar jag dagligen med att ens orka gå upp.
Jag har flera svackor nu igen...fast jag håller på att klättra uppåt!
E så tacksam för fina ord från mum, lillasyster, storasyster, vänner och bloggare. Det värmer ska ni veta!

Många bloggar för att? Ja, varför? Tjäna pengar, få ut aggressioner, skriva av sig, dela med sig. Varför bloggar ni? Varför inte?
Jag bloggar för att få ur mig lite skit. Jag älskar att skriva. Jag kan uttrycka mig lättare genom text än med ord - även om jag kan säga vad jag tycker muntligt också!
Jag brukade vara tapetblomman i klassen, hon som satt där i bakgrunden och inte syntes. Det e jag fortfarande ibland, den där tysta, lilla mörka flickan. Men hon e inte hela jag...Jag har åsikter som jag står för, när det behövs!

Det blir solsken efter regn...heter inte ett ordspråk så?!

Ska äta lite, sen fortsätta blogga...Har ett par saker till jag ska skriva om.


Imorse utanför mitt fönster!